jeennyjohansson

Sitter och tar en trip down memory lane som det så fint heter. Minns stunder som passerat, och människor som passerat. Även människor som finns kvar men inte längre finns lika nära som de alltid gjort.

 

Jag saknar mitt gamla liv. Kan man säga så när man är 19 år? Mitt gamla liv? Men det är ju lite så det är. Det är så mycket som har förändrats i mitt liv sen i somras. Jag har flyttat nästan 60 mil. Jag har blivit sambo. Jag har börjar plugga på universitetsnivå. Jag har börjat plugga juridik. Jag har lagt hästarna på hyllan och har under de senaste 2,5 månaderna satt min fot på en ridanläggning tre gånger totalt. Jag har lämnat all trygghet: familj och vänner, och flyttat till en för mig okänd stad med okända människor. Jag har varit så osäker på mig själv och på alla dessa val jag gjort. Tvekat och undrat om jag hade lite för bråttom, om jag kanske inte var mogen för alla dessa förändringar.

 

Men så kommer de där ljuspunkterna som faktiskt får en att tro på livet igen. Klasskompisarna som bakat kladdkaka och sjunger för en i skolan när man fyller år. Rättegångsspelet som gick hur bra som helst, trots att jag varit så nervös. Sambon som lämnar små gulliga postitlappar i huset och verkligen anstränger sig för att jag ska fixa det här. För att vi ska fixa det här. Breven som numera dimper ner i brevlådan då och då och påminner mig om att det faktiskt finns folk som bryr sig om mig. Till och med mailet från pastorn som säger att han hittat en borttappad kabel.

 

♥ J