jeennyjohansson

Jag är så trött på att gråta så fort jag är själv. Står jag inte ut med mitt eget sällskap eller vad är problemet? Hälften av gångerna vet jag inte ens varför tårarna rinner ner för kinden. När jag har min andra halva vid min sida orkar jag så mycket mer, men jag vill inte att det ska vara så. Jag vill också vara självständig och framför allt glad utan honom. Han kan ju vara det utan mig. När han åkte bort en vecka och vi inte sågs på nio dagar (tro mig, jag räknade) var jag så jävla olycklig att det inte går att sätta ord på. Jag stirrade på klockan i en vecka och ville att tiden skulle gå. Och jag vill inte vara så beroende av en människa för att jag ska må bra. Jag vill må bra för min skull... :'( någon som har ett magiskt knep?