jeennyjohansson

Har kommit underfund med att människor är ganska konstiga idag. Alla älskar att få bekräftelse och berätta om sånt som de har åstadkommit och är stolta över. Men det är ingen som vill lyssna på vad andra har att säga om sina positiva upplevelser, då tycker man att den personen är skrytsam och dryg?

Om du har problem eller mår pissigt så går det alltid att hitta någon som kan tycka synd om dig, det är "enkelt". Men har du gjort något skitroligt eller bara mår otroligt jävla bra så vill folk inte höra längre? Vi vill så gärna lyckas själva men när andra lyckas så är det bara jobbigt att höra på, kalla det avundsjuka eller vad ni vill men så är det.

Och det här behandla andra som du själv vill bli behandlad verkar inte riktigt sjunka in. Vi älskar att prata men när det ska lyssnas så blir vi missnöjda. Det här är inte kritik eller något sånt (vilket det finns folk som kan uppfatta det som eftersom det är ganska aktuellt), jag är precis likadan. Jag har varit en lyssnare mer eller mindre hela livet men jag har alltid tyckt att det var jobbigt. Och nu när jag har blivit en pratare så tycker andra att det är jobbigt.

Varför är det så svårt att lyssna på en glad vän när man kan trösta en kompis som mår dåligt hur länge som helst, någon som kan svara på det?